OHLALA

Ohlala. Eller? Nja, kanske. Eller?

Jo 2012 blir riktigt jäkla ohlala. Om jag får bestämma.

IT'S BLOODY BRILLIANT SON

'Brilliant' by David Shrigley

UPPFINNINGSRIKEDOM

Tidigare idag när jag gick in till city såg jag en kvinna/tjej (har alltså ingen som helst aning om hur gammal denna person var) som hade uppfunnit sitt alldeles egna headset. Ja ni vet ett sådan där manick som man använder till mobilen för att, så att säga, ha händerna fria medan man samtalar. Kvinnan/tjejen cyklade och då förstår man ju att det kan kännas tryggt att hålla i styret ordentligt. Bör tilläggas att kvinnan/tjejen bar cykelhjälm och att man därför kan anta att hon ser det här med säkerhet i trafiken som någonting mycket viktigt. Det kvinnan/tjejen hade gjort var att hon helt enkelt hade tryckt in mobilen under cykelhjälmens spänne på ena sidan, ja precis där örat sitter. Så där satt den och hon kunde i lugn och ro njuta av sitt samtal samtidigt som hon svävade fram på cykeln i den kyliga oktoberluften.

Om jag hånskrattade för mig själv? Ja, såklart.

EN OPTIMISTISK LIVSÅSKÅDNING

Så, dagarna fortsätter vara jävligt ofångade, men det har blivit dags att sluta tjura över det nu. ”Optimist javisst” har blivit mitt nya mantra och den där eländigt ledsna människan inom mig har lagts på hyllan. Att genomföra en sådan tranformation är dock ingenting som sker över en natt. Nej, detta är en process som kräver sitt jobb, eller kanske rättare sagt sin stimulus. Helg är ett bra exempel på ett sådant. Och goda vänner. Och rödvin (läs allt vin).

Så, summa summarum är alltså vardagen fortfarande rätt grå. Men man får sluta pissa ner sig i dystra tankar och istället tänka på något fint, som liljekonvaljer eller söta föl.

Livet är ju för jävla härligt ändå. Nästan jämt i alla fall. Typ.

Typ jättesöt

OCH DEN OFÅNGADE DAGEN

Måste väl ta och erkänna att det här med att fånga dagen har gått sådär. Kände mig full av hopp under morgonens första timmar men denna känsla skulle inte komma att bli långvarig. Åh, är så förfärligt oinspirerad. Giv mig en injektion av hänryckning och livsglädje.
Imorgon är det dock fredag, vilket torde betyda att dagen inte kan bli helt värdelös.

Det finns ju emellertid små glädjeämnen här i det evinnerliga oktobermörkret. Såsom att den eminente herr Tranströmer idag vann Nobels litteraturpris till exempel. Detta värmde en lärarinnas smått melankoliska hjärta. Axel fyller år också och det är lattjo. Huruvida han tycker att det är skitkul att bli ett år äldre förtäljer icke historien men ett stort grattis i vilket fall.

Utmaning fånga dagen går vidare. Det här äventyret skall ju tydligen vara oändligt.

DET ÄR DÅ SOM DET STORA VEMODET RULLAR IN

Vid tiden för det förra inlägget nalkades det midsommar.   
Nu är det oktober och jäkligt mycket höst.

Tror eventuellt att jag älskar hösten lite ändå. Man kan gå runt och sparka löv och känna sig allmänt härlig i den klara luften omgiven en hel palett av färger. Superhärligt.
Samtidigt ogillar jag hösten något så innerligt. Den gör någonting med mig, får mig liksom att tappa gnistan en smula och längta bort någon annanstans. Egentligen är det väl bara den där förbannade vardagen som ställer till det. Vill poängtera att jag är fullt medveten om att den, vardagen alltså, är en all-year-around grej. Det är ju inte så att den kvistar in och ropar hej i mitten av september för att sedan avlägsna sig så fort vårsolen tittar fram. Icke! Den är ju bara så otroligt påtaglig så fort hösten bankar på dörren. Det är som att den har suttit och hinkat i sig bearnaisesås med ett glas rosévin i näven hela sommaren och nu kliver in i farstun 50 kilo tyngre, bakfull och ytterst oattraktiv. Det blir som för lite carpe diem och för mycket längta till helgen. Men det är väl så det är, livet.

Avslutar och låter mig inspireras av några rader ur Karin Boyes (en fellow muntergök) dikt I rörelse:
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd

Så, embrace the vardag! Höstens utmaning.

SMÅ GRODORNA OCH SÅ VIDARE

Midsommarafton. Detta eviga ocker av att inte veta vad man skall göra, var man skall vara eller hur mycket färskpotatis man skall koka. En dag som enbart vänder sig till lyckliga ostar med fina hus i skärgården eller torp i Värmlands innersta skogar. Midsommar.

I år firar jag midsommar i betongen. Mitt i Stockholm skall jag inmundiga min sill, sjunga snapsvisor så falskt att måsarna tystnar och plocka blommor för att drömma om min kommande prins. Det sistnämnda är för övrigt bara hokus pokus. Totalt skitsnack. Man drömmer inte alls om den man ska gifta sig med för att man plockar blommor och lägger dem under kudden. Möjligtvis får man kanske en fästing i skallen, men det är också allt.

Jag tror på det här med midsommar mitt i city. Kan nog bli bra. Och tröttnar man på sällskapet kan man ju bara gå hem och sura. Det går inte om man sitter på en liten blåsig ö i skärgården. Så jag hyser inte någon som helst avund mot dem med röda stugor på idylliska platser. Bara en massa mygg och elände. Usch.

Nu måste jag gå och kasta ett getöga på färskpotatisen. Jag gick tydligen och blev potatisansvarig. Ett mycket viktigt ansvarsområde. Midsommar utan färskpotatis är ju fullständigt otänkbart. Så är det bara.

Har förresten fått tag på en lya och slipper bli bostadslös. Så ni som har gått omkring och mått illa utav oro kan därmed andas ut. Skönt.

Glad midsommar då. Som fan.

Den essentiella pluggen

OCH HEMLÖSHETEN

Ibland glömmer jag bort saker, som att till exempel skriva några rader i min eminenta blogg.
I och med detta nu blir det dock ändring på detta. Alla prov är rättade, alla betyg är satta och imorgon, ungefär klockan 16.00 skulle jag tro, börjar sommarlovet. Sju och en halv veckas fantastisk och solig frihet. Ja, det är tamme fan så att man blir en smula gråtmild.
Allt är med andra ord frid och fröjd. Guld och gröna skogar all the way liksom. Det är ju precis så man önskar att det vore, MEN det finns ett litet orosmoln på den sommarblå himmelen; jag blir eventuellt hemlös om två veckor. Det hela handlar om att jag den sista juni skall flytta ut ur min nuvarande bostad och att detaljerna kring kommande residens vid denna tidpunkt är något oklara. Har något på gång men har inte fått några direkt klara svar om detta än. Hoppas dock på bättring innan veckans slut. Hoppas!

Och i sanningens namn handlar inte heller den här eventuella hemlösheten om at hänga i kalla trappuppgångar och köa utanför härbärgen. Nej gud nej, den handlar snarare om att flytta hem precis allt jag äger till mor och far. Man kan även kalla det för total regression i utvecklingen. Flytta hem och bli bortklemad och obstinat. Bli fjorton år på nytt, typ.
Eller så går allt finemang. Om inte så får jag väl köpa ett tält.

DIAGNOSTISERAD

Då har jag äntligen fått reda på vad det är jag lider av, nämligen prokrastinering. Känn på det ordet liksom, prokrastinering. Saxade följande förklaring till denna smått fantastiska term från Wikipedia:”Prokrastinering eller uppskjutarbeteende innebär inom psykologin vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter”

Men ja, det är ju precis så det är. Min arbetsmoral är och har alltid varit otroligt bra, det tänker jag inte sticka under stolen med. Sedan någon månad tillbaka har den dock börjat vackla (kan det ha något med årstiden att göra månne?) och det har varit VM i att skjuta saker på framtiden varje dag. Det har med andra ord prokrastinerats något helt jävulskt.

Till slut kommer man dock till en gräns då det inte finns några legitima undanflykter för att fortsätta med dumheterna.

Nationella provhelvetican!
(Lägg också märke till penntrollet i bakgrunden.)

UPPSALA

Den här gången var jag tamme tusan rätt nära.



VINNAREN TAR ALLT

Idag har det varit friluftsdag på jobbet. Eller friluftsdag och friluftsdag, tänk dig snarare ett Stockholmsderby minus våld och rökbomber, men med trummor, flaggor, hejarklackar och vuvuzelas. Det är nämligen så att den anrika kampen mellan Katte (Katedralskolan) och Skrapan (Lundellska skolan) har avgjorts. Denna årliga tillställning har pågått sedan 60-talet och är något alldeles speciellt. Det tävlas i dragkamp, fotboll, kanot samt diverse friidrottsgrenar utifrån vilka det räknas poäng enligt olika regelverk för att till slut kora den vinnande skolan. Detta år blev denna, den vinnande skolan, efter en mycket jämn kamp bör tilläggas, Skrapan. Katedralskolans elever gick molokna från Studenternas och från folkmassan hördes fraser såsom ”nu kommer man ju vara deprimerad hela eftermiddagen” yttras.

Något som också bör tilläggas är att Katte vann den årliga lärarstafetten där tre lärare från respektive skola tävlar i säckhoppning, liten trehjuling och styltor. Jag öppnade på distansen 30 meter säck inför ett till hälften fullsatt och påhejandes Studenternas. Var nära att crasha ett par gånger men tog mig lyckligtvis över mållinjen med såväl värdigheten som hela tandraden i behåll. De två kollegor som bytte av på liten trehjuling och styltor gjorde ett galant jobb vilket ledde till vinst. Vid dagens slut var detta till föga tröst för eleverna men i stundens hetta var det ljuvligt.
Nu har jag gått och fått blodad tand för det här med säckhoppning och tror minsann att jag funnit mig en ny hobby.
Säckväv river ju så skönt mot huden också. Win Win liksom.

VAD SA HAN NU?

Kom precis på en rolig grej som inträffade här om dagen. Satt och slösurfade i soffan medan en film rullade i bakgrunden och såvitt jag förstod det cirkulerade handlingen i filmen kring ett mord på ett sjukhus. Då min fokus till största del riktades mot just slösurfandet brydde jag mig föga om filmen. För att tala klarspråk brydde jag mig inte ett jäkla dugg förrän en man med någon typ av kraftig dialekt (oklart vilken men troligtvis göteborgska) yttrade ordet röntgenutrustningen. Tydligen hade denne blivit stulen eller vandaliserad eller något sådant otäckt i samband med mordet. Och det är ju egentligen inget konstigt alls med att säga det, röntgenutrustningen alltså, förutom att hans dialekt fick det att låta som att han sa runkenutrustningen. Jättekul tyckte jag och var tvungen att dra av ett garv. Skrattar faktiskt lite just nu, det är ju kul!

”Nej men jag kan inte komma på middag ikväll för jag ska iväg och röntga huvudet.” Eller en annan kroppsdel, om man vågar sig på att vara lite fräck...

FÖR FEMTON ÅR SEDAN

För femton år sedan, det vill säga 1996, var jag tolv år och gick i sexan. När man bara säger 1996 känns det ju nästan som att det skulle ha varit igår, när man sedan tänker på att man var tolv år och gick i sexan ter det sig dock mycket avlägset.

Huruvida jag tittade mycket på tv då jag var tolv år och gick i sexan kan jag inte uttala mig om, jag minns bara att jag rent slaviskt följde serien Tre Kronor på TV4. År 2011 är jag äldre och tittar relativt sällan på tv. Det finns dock en tv i mitt hem och jag är då rakt ingen absolutist då det kommer till konsumtionen utav dennes utbud, jag tittar inte så mycket bara. Vissa program ser jag emellertid gärna och ett av dessa är Fredrik och Filips senaste serie Nittileaks. Ett otroligt underhållande program i vilket de granskar 90-talet från alla möjliga håll och kanter. Även om jag under nittiotalet levde i en skyddad värld, då jag ju som sagt bara var typ tolv år och gick i sexan, och därför inte riktigt minns allt det som avhandlas i programmet är underhållningsvärdet stort.

Igår handlade programmet om just 1996, eller skandalåret 1996 som de valt att kalla det. De gick därmed igenom diverse mer eller mindre skandalösa händelser som utspelat sig detta år och något som fick mycket utrymme i media och som sågs som något otroligt chockerande var ett vanligt hångel mellan två herrar i tv-serien Rederiet. Kvällstidningarna basunerade ut det som ”bögkyssen” på sina löpsedlar och det upprättades en kristelefon efter det att avsnittet sänds dit arma stackare kunde ringa för att få tröst.

Alltså, det känns ju totalt medeltida och det var bara femton år sedan. Jag levde liksom då, när "bögkyssen" i tv var värsta skandalen. Känns overkligt. Men sen började jag tänka och kom fram till att det fortfarande finns problem. Visst, mycket har hänt på dessa femton år och mycket har blivit bättre. Filmer som Brokeback Mountain tvingade inte världens psykologer att jobba övertid och idag finns herrar som vänslas i så gott som alla tv-serier. Samtidigt finns ju fördomar och rädsla kvar hos många osäkra individer. Hos dem som försöker hävda att det är onaturligt och att världens fortgående hänger på relationer mellan kvinnor och män. För det här med att jorden skulle gå och bli underbefolkad känns ju som ett jätteproblem år 2011. Eller?

Nej kanske behövs det några år till, kanske femton, men sen hoppas jag att ingen kärlek skall ses som någon anomali. Det är ju kärlek liksom. Och kärlek, kärlek är vackert!

HÄLSOFRÄMJANDE AKTIVITETER OCH SÅ

Å herre min skapare vilket dekadent liv man lever. Bacchus gav sig in i mitt liv för en sådär tio år sedan och har som inte gjort reträtt än. De allra flesta sysslor jag tar mig för här i livet brukar efter en viss tid börja kännas oattraktiva. Det finns inom mig en stark längtan efter nya spännande upplevelser och en total skräck inför livslånga rutiner. När det kommer till just festen är lustan emellertid ostoppbar. Detta trots de kval man så ofta får lida i form av smärta och ångest följande dag(ar).
I höstas fanns det dock, tro det eller ej, en kort period då vinets plats i mitt liv var mindre självklar. Hela grejen med sömnbrist och huvudbry över nattens bestyr kändes lite som ett avslutat kapitel. Men aj så jag bedrog mig för i och med decembers intågande var intresset tillbaka, och med råge. Så kan det gå och inte var helgen något undantag. Utav vin blir man fin tänkte vi och korkade upp. Att man sedan snarare blev ful och en smula dum i huvudet är en annan femma. Idag har jag tagit igen mig genom att somna på en berghäll mitt under ett pågående släktkalas. De kanske kan låta aningens spartanskt, att sova på ett berg alltså, men i sanningens namn var det ganska bekvämt. Måhända har det någonting att göra med min fäbless för att ligga/sitta på golv.

För att avsluta detta dravel vill jag bara tillkännagiva att jag precis lärde mig ett nytt ord, misantropi. Wikipedia skriver att "Misantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet […] Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten oavsett vilken tid man lever i".
Denna åkomma lär ju göra livet aningens jobbigt alltså. Fan vad energikrävande att gå runt och avsky alla hela tiden. Eller så kanske man skulle ta och bli lite misantropisk och sluta gilla folk så mycket?
Hmm, tåls ju att tänka på.

ETT OTYG

Alla har vi väl någonting som vi hatar lite extra mycket. Måhända handlar det om en person, en företeelse eller en syssla. Det största otyget som berör mitt liv för tillfället är att sortera saker i bokstavsordning. Bara vetskapen om att detta göromål ligger framför mig gör att det liksom börjar klia lite på insidan an skinnet.
Såhär i slutet av terminen och tiden för nationella prov sorteras det något så helt jävulskt mycket i bokstavsordning. Proven ligger där i decimetersbreda högar och bara hånskrattar åt en. För att klargöra handlar det alltså inte om typ 30 prov utan snarare om 500, i runda slängar. Själva rättningen av dessa torde ju vara det jobbigaste men icke, själva rättningen är inte på långa vägar lika ångestframkallande som efterföljande uppgift – att sortera skiten i bokstavsordning. Det är ju nästan så att man får ont i magen bara av att tänka på det.
Att en sådan banal syssla kan orsaka så mycket vånda är självklart en smula fånigt och visst finns det värre saker här i världen att kontemplera över. I jämförelse med till exempel svält och sådant elände framstår ju det här med att sortera saker i bokstavsordning som superlöjligt. Men nu är det som det är. Fan.
Får väl ta att gå i terapi helt enkelt, eller byta jobb.